Historisk tillbakablick

För ungefär 150 år sedan bestämde arbetsgivarna i stort sett allting på arbetsplatserna i Sverige.

Om en arbetare blev dåligt behandlad fanns det ingen att vända sig till. Få lagar reglerade förhållandena i arbetslivet.

Förhållandena på arbetsplatserna kunde därför vara eländiga. Om en arbetare betraktades som sjuk, inte ansågs tillräckligt arbetsam eller uppfattades som uppstudsig kunde denne få sparken, utan uppsägningstid eller förvarning. Eftersom arbetarnas familjer ofta bodde i lägenheter som tillhörde arbetsgivaren blev de också vräkta om de blev uppsagda.

Arbetarna bildar fackföreningar

Arbetarna insåg så småningom att det enda sättet att få det bättre var att hålla ihop. Därför började de mot slutet av 1800-talet att organisera sig. De bildade då fackföreningar för att med gemensamma krafter få det bättre på arbetsplatserna och de startade socialdemokratiska arbetarföreningar för att skapa mer inflytande och bättre förhållanden i samhället. Samtidigt började de samla in pengar bland medlemmarna till arbetslöshetskassor och sjukkassor för att solidariskt kunna stödja dem som blivit av med jobbet eller blivit sjuka. Med ett sådant grundskydd kunde man undvika att arbetarna sålde sitt arbete till lägre lön vilket skulle skapa en press nedåt på lönerna för alla.

När de fackligt organiserade arbetarna hade fått de flesta av sina kamrater att gå med i fackföreningen var de starka nog att kräva förbättringar av sin arbetsmiljö och sina arbetsvillkor. Annars hotade de med strejk. Om tillräckligt många personer gick ihop kunde detta vara ett effektivt verktyg. Men i början var det svårt. Många arbetsgivare tog in oorganiserade arbetare – så kallade strejkbrytare – och det blev på många håll oroligheter när de fackligt organiserade arbetarna försökte hindra strejkbrytarna från att komma in på arbetsplatserna.

Men konflikterna ledde till ett stort bortfall av arbetsdagar och arbetsgivarna behövde sin ordinarie arbetskraft för att kunna hålla verksamheten igång och tjäna pengar. De satte sig därför ner med de fackliga företrädarna för att förhandla och gick med på eftergifter för att få tillbaka arbetarna till jobbet. Det var under sådana omständigheter de svenska kollektivavtalen föddes. Avtalen gav arbetarna bättre villkor och arbetsgivarna slapp oroa sig för strejker eller andra stridsåtgärder under den tid avtalet gällde.

Kollektivavtalen började som lokala uppgörelser och gällde sedan för hela landet och en hel bransch. År 1938 slöts Saltsjöbadsavtalet, ett avtal mellan parterna (arbetsgivare och fackförbund) på arbetsmarknaden. Detta avtal ledde till en lång period av arbetsfred och samarbete mellan parterna. Något som är en viktig del i det som brukar kallas den svenska modellen.

Innehållet i kollektivavtalen har genom åren blivit alltmer omfattande. Delar av innehållet i avtalen har omvandlats till lagstiftning som ska gälla alla arbetstagare – även på arbetsplatser som saknar kollektivavtal. Dessa lagar har stärkt de anställdas ställning i arbetslivet som också stärkt de fackliga organisationerna och klargjort förutsättningarna för fackets och arbetsgivarnas relationer på arbetsmarknaden. Arbetarnas sjukkassor har tagits över av staten. Arbetslöshetskassorna är fortfarande knutna till fackförbunden men deras regelverk styrs numera av beslut i riksdag och regering. Större delen av ersättningen till de arbetslösa finansieras sedan länge av staten.

Det fackliga arbetet har drivit fram mycket av det skydd och de rättigheter som anställda i dag har på den svenska arbetsmarknaden. Men utan ansvarstagande arbetsgivare och stöd från det politiska systemet hade den så kallade svenska modellen inte blivit verklighet.